Söndag 211017 Castro Verde

Oj, vilken dimmig morgon! Det är alldeles vitt ute, men ändå inte kallt!

Errol är sig inte alls lik! Han är stillsam och när han glatt hälsat godmorgon på Eva, ”fryser” han fast i en rörelse och lägger sig till slut ner. Sedan rör han inte en fena förrän Björn kommer och de ska ut på morgonpromenad. Han följer med i alla fall, om än mycket långsamt och stelt. Vi förstår nu att träningsmatcherna varit för tuffa för en åldrande Homer-Zlatan! Han har kört stenhårt och säkerligen överansträngt sin kropp i alla räddningar och volter som han gjort. Vi påminner oss om att han faktiskt har Spondylos i ländryggen och nu får vi allt lugna ner oss med matcherna. Promenader och matchvila för Homer-Zlatan!

Errol vägrar gå på förmiddagspromenad! Han går istället några steg till grönytan närmast Homer och kissar mot ett träd. Därefter uppsöker han skuggan igen och sluter sina ögon. Han blir något piggare av ett sjuk-besök på eftermiddagen. En ung Golden-flicka kommer inrusande på Campismon och springer fram till vår sjukling. Errol bjuder henne genast att smaka på vattnet ur sin vattenskål och hon dricker girigt. Så önskar hon ”god bättring” och rusar vidare. Hon var en riktig Florence Nightingale och precis vad vår Errol behövde!

Under dagen får vi en ny granne och det visar sig vara vår vän Frans, från Nederländerna. ”Vi saknade er här, förra året”, säger han. Själv har han varit en tid på Algarve-kusten, men nu stannar han här ett tag.

På sen eftermiddag får Errol vara hemma och vila sina gamla fotbollsben, medan vi går fram till Anfiteatro Municipal för att lyssna på framträdande av grupper som sjunger hembygds-sånger. Det börjar klockan 16, vilket innebär att det hela kommer att starta ca 16:30. Det har vi lärt oss nu, så det är lagom att gå hemifrån vid 16-tiden. Först ut är en grupp kvinnor från grann-staden Aljustrel. De sjunger om det hårda arbetet i gruvorna och sedan om skörde-arbetet på fälten.

Därefter kommer en lokal grupp män, från Castro Verde, iförda sin traditionella klädsel – hatt, vävd matta över axel och korgväskor. Även de sjunger om det hårda arbetet på fälten och om sin kärlek till hembygden och till Portugal. Vi fylls av deras känslor; kärleken och stoltheten tränger rakt in i oss och med laddade batterier går vi hem till vår stelbente, väntande vän!

Nu kan Errol tänka sig gå på en kort kvällspromenad för behoven tränger på. Han strosar runt en stund med sin vän Kira, i parken utanför Campismon och sedan är han nöjd när alla behov har uträttats.

Ikväll äter vi Wienerschnitzel, kokt potatis, sallad och god öl därtill. Hur gott kan det vara med mat?